David

Han är mitt liv, min kärlek och min trygghet. Det är han och jag mot världen. När jag mitt i Viggos kramp, när barnet rycker helt okontrollerat och gråter förtvivlat, när jag då plötsligt får en känsla av vanmakt och yrsel. Då kan jag utan vidare ta ett steg åt sidan. Jag vet att David finns vid min sida, att han tar över och stöttar. Att han gör allt i sin makt för det lilla barnets skull.

Jag behöver aldrig någonsin fundera på om han finns där, på plats, redo att ta emot.

Efterdyningen

Tänker jättemycket på morgonens händelse. På Viggos skräck. På hur han direkt efteråt beskrev det som det där fiskespelet när man rycker upp små fiskar. Men en stund senare när jag sa att vi hoppar över tennisen idag, frågade han om det var pga drömmen han hade. Så jag vet inte riktigt vad han kommer ihåg.

Jag vet ju att vi kan inte leva annorlunda pga en sån här händelse. Vi kan bara göra det vi gör. Mäta och dosera. Göra det bästa vi kan. Tyvärr har vi inget facit varför det blev så tokigt denna gången.

Det enda är väl att han inte hade sin CGM. Den hade larmat, varnat, för att till slut stänga av insulin tillförseln om det hade behövts.

Så här i efterhand handlar det om en så ytterst kort episod i vårat liv. Snabbt övergående. Men den skräcken och paniken i viggos ansikte, den kommer alltid finnas som en klump i min mage. Vad hade man inte gjort som förälder för att ens barn aldrig någonsin ska behöva uppleva något liknande.

Kramp

När jag vaknar sitter Viggo på Davids sängkant och gråter, samtidigt ropar han jag är rädd, jag är rädd. Så ser jag hur hela hans lilla kropp rycker helt ofrivilligt. Gång efter annan bara rycker och rycker han. David kommer med saft som vi får i honom. Jag håller om honom, försöker trycka honom intill mig så han ska veta att jag är där. Men han märker ingenting, han bara skriker med helt tomma ögon. När han fått i sig ett glas till tar David honom i famnen. Gråten stillar sig så småningom. Krampen avtar. Han växlar mellan att plötsligt fnittra och närapå hyperventilera. David håller honom och stryker honom över ryggen.
Plötsligt är det över. Han är som vanligt igen.
Sigge har hela tiden suttit i trappan och tittat på. Han kommer till mig. Vi ligger alla fyra i sängen och kramas en stund.

01:12

...och Sigge har 3,4. Viggo däremot har 14,3. Slog man ett snittvärde på det hade jag kanske inte behövt gå upp igen vid tre. Insulin till den ena, dextro och temporär basal ändring på den andra. Vad hände där liksom?

Själv sitter jag i soffan och har inte kunnat sova. När jag nu ställt klockan på ringning om två timmar känner jag mig plötsligt toktrött. Vilket är bäst? Halvslummer i soffan och lättare att vakna sen, eller bädda ned mig i sängen och sova riktigt. Bra tungt när klockan ringer och man ska upp ur det djupa svarta hålet.

Ska singla slant. Ska bara hitta en först. Om en stund. Ska bara kolla färdigt CSI först.

Fest

Jag har målat mig och fixat håret. Längst bak i garderoben hittade jag det där jag hade på mig på jobbets senaste happening. Känner mig redo att möta vänner och fina kollegor.

Känner mig också lite trött och sliten. Innerst inne hade jag hellre krupit tillbaka i myskläderna. Men jag har ju trots allt bott i dem de senaste dagarna. Och omväxling förnöjer. Sägs det.

Jag jobbar på ett väldigt ungt företag. Bokstavligt talat. Dels har det inte varit igång särskilt länge, men också så är mina kollegor yngre än jag. De flesta av dem har ännu inte barn. Det känns faktiskt lite befriande just idag. Jag älskar mina barn så innerligt, men just idag har jag ingen lust att prata om dem och alla eventuella sjukdomar. Och det görs liksom inte i kvällens sällskap. De flesta är ännu lyckligt ovetande ;)

Fler än jag som tycker...

Samlade

Klockan är ungefär 17.30 och hela familjen är äntligen samlad igen. Sigge står i duschen och tjuter av skratt, nån är där och busar med honom. Älskade fina ungar som så tydligt saknar varandra när de är isär.

Jag sitter här i stolen och har hällt upp ett glas rött. Vi skojar lite om hur mycket David ska våga dricka innan han börjar kräkas. Galghumorn är på topp i vanlig ordning. David mår bra som det är just nu, men han blev nedkräkt ett par gånger igår så frågan är hur länge det varar...

Jag känner mig så lättad. Det här är det enda viktiga, att ha familjen samlad. Samtidigt finns det en orolig skärva någonstans inne i lättnaden. En skärva som påminner hur skört allting kan vara De här episoderna med kräkningar och ambulans skakar alltid om. Samtidigt vet jag ju att även om det känns nog så dramatiskt när man är uppe i det, är det inte en fråga om liv eller död i egentlig mening. De finns de som genomgår enormt mycket värre saker med sina barn.

Men nu så tar även vi lite fredag. Tacksamma för varandra och friska barn. Tacksamma för att På Spåret är så lagom att slumra till.

Och tack till varm omtanke som skickas vis blogg, sms och fejan. Det är enormt skönt att veta att man inte är ensam när det blir lite tyngre en vanlig torsdags kväll.